Beröringskänsliga mäthuvuden är normalt en sammansättning av väl definierade mekaniska komponenter (mäthuvudets monteringspunkt, mäthuvudskropp, modul, mätspets) med förutsägbara monteringspunkter och nominell mätspetsoffset där variationer i läge kan hanteras av mätrörelsen. Optiska mäthuvuden är däremot mindre förutsägbara på grund av ofta icke standardiserade monteringsanordningar, varianser i arbetsavstånden, justering och kalibrering av maskinvara osv. Detta gör att det kan vara svår att finna det önskade målet med mätrörelsen. Ett optiskt mäthuvud skannar inte på samma sätt som beröringskänsliga mäthuvuden så varianserna är mer märkbara.
Vissa maskiner kanske även har justerbara monteringsanordningar för mäthuvud vilket ger en oberäknelig mäthuvudsposition i standardmäthuvudsdefinitionen probe.dat. På grund av sådana snäva toleranser från stora förstoringar eller maskinvarianser kan du vara tvungen att utföra en manuell+CNC-körning första gången som du kalibrerar mäthuvudsoffset på en ny mätspets, även om läget för normalen är känt. Detta ger mätt offsetdata av hög kvalitet för efterföljande kalibreringssekvenser av mätspetsoffset, eftersom det mätta värdet för mätspetsoffest används i stället för det nominella.
Till skillnad från de flesta mätmaskiner har de flesta optiska mätmaskiner med flera sensorer inte en enda standardmonteringspunkt vid armslutet. I stället har de en Z-kolonn som ger en egen monteringspunkt för optiken och en standardmonteringspunkt för det brytande mäthuvudet. För att definiera de nominella mäthuvudsoffsetvärdena med noggrann relativ offset används ofta en adapterkomponent i definitionen probe.dat eller usrprobe.dat. Denna adapter definierar offset mellan maskinens mäthuvudsreferenspunkt (så som armslutet) och mäthuvudet. Om du till exempel väljer zoomcellens linsyta som referenspunkt så behöver du en adapterkomponent som definierar offsetavståndet från zoomcellens linsyta till det brytande mäthuvudets monteringspunkt. För att därefter definiera ett brytande mäthuvud väljer du adaptern, sedan mäthuvudet (så som en TP200) och därefter mätspetsen. När detta är utfört kommer nominell mäthuvudsoffset mellan det optiska mäthuvudet och det brytande mäthuvudet att approximera maskinvaran.